Tokig på mina barn!

Jag blir tokig på mina barn. Inte alltid. Men faktiskt av och till. Vid maten är det till.

Ett tag var de väldigt pappiga. Det kändes sisådär. Önskade att det var jag som var populär.

Nu är jag populär. Bland annat bråkar de om vem som ska sitta bredvid mig när vi äter. Egentligen tycker jag att vi ska ha bestämda platser men för husfridens skull (kortsiktigt jag vet) bestämde vi att de får turas om att sitta bredvid mig. Sen att jag sitter i mitten. Då sitter ju båda bredvid mig.

Nu sitter jag i mitten. Bredvid mig sitter två som tävlar om min gunst. Klänger på mig. När middagen börjar närma sig sitt slut ligger de mer eller mindre i knät på mig. Samtidigt som de pratar oavbrutet. Jag blir tokig. Ge mig min privata sfär tillbaka! Och egentligen tror jag faktiskt inte ens att de gör det för att de vill vara nära mig - bara för att de tävlar om allt. Nu tävlar de om mig.

Från och med imorgon har vi bestämda platser igen. Jag sitter mittemot barnen.