Mindre bloggande - mer tid

Full fart på jobbet igen.

Då kan man inte slösa sin värdefulla fritid på att blogga.

Tack och hej så länge!

Sömn kan vara lösningen

Av de goda ambitionerna med åtgärder för att minska stress har inte mycket blivit av. La fram ungarnas kläder första kvällen. That's it. Inge mer. Jo förresten, idag lagade jag mat som räcker till i alla fall en ytterligare middag. Och ska snart gå och lägga mig och läsa en bra bok istället för att sitta framför datorn och häcka.

Är helt övertygad om att mitt liv kommer bli bättre med mer sömn. Vet bara inte när jag ska få tid. Det är ju så skönt att vara uppe när ungarna somnat. Lugn och ro en chans till egentid. Vad den nu är värd om man alltid är komatrött. Därför - i säng i hyfsad till i alla fall ett par kvällar i veckan för mer energi till de andra. De andra kvällarna. De andra personerna i min familj. Och även till jobbet så att jag blir effektivare där. Då kan jag ju gå hem fortare!

Tillbaks till jobbet - ta mig därifrån!

Tillbaka på jobbet igen. Jag gillar arbetsplatsen som sådan. Gillar mitt rum. Kollegorna. Till och med kaffet är gott. Men jag är riktigt less på det jag gör. Känner hur energin går ur mig när jag kommer dit.

Behöver nya utmaningar. Dags att gå vidare. Dags att leta fram betygen och försöka skaffa ett nytt jobb.

Även om jag inser att det är det enda rätta känns det samtidigt lite sorgligt.

Semestern är slut - låt stressen börja...

Har ingen jobbångest. Ska faktiskt bli lite skönt att börja jobba igen. Konstigt nog. Jag som är är ganska trött på mitt jobb och vill vidare. Men samtidigt gillar jag det. Gillar att komma in på jobbet. Starta datorn, hämta en kopp kaffe och gå igenom mailen. Småprata med någon kollega.

Samtidigt bävar jag lite inför att återgå till vardagen. Våren var tuff. För mycket jobb. Inte lätt att få ihop det med två småttingar hemma. Alldeles för lite egentid vilket gör mig på dåligt humör. Men - precis som förra hösten - har jag och maken besämt oss för att strukturera upp vardagen för att minska stressen. Blev inte så mycket av de goda föresatserna förra hösten. Men nya friska tag nu!

Nu ska jag leta fram extrakläder & regnkläder till barnen och inte minst något jag kan klä på mig själv i morgon. Hoppas att inte sommarens goda viner satt sig för mycket runt midjan!

Packa inför resa & lite jobb

Jobbet vaknar mer och mer till liv. Telefonen ringer och e-mailen tickar in. I ett telefonmeddelande som lämnats står "Brådskande". Jag ringer upp. Det var inte mer brådskande än att det kunde vänta till måndagen när jag åter på kontoret. Så varför då säga att det är brådskande och stjäla en stund av min semester???

Semestern ska vi avsluta med en week-end i södra Sverige. Barnen packar och bubblar av glädje. När de inte ger varandra tjuvnyp och skriker, gråter och är arga.

Själv ska jag ta mig ett glas vin och njuta. Och sen - som vanligt - packa när alla andra klara. När lugnet stillat sig i dårhuset jag bor i.

Familjen går varandra på nerverna

Irriterade. Det känns som alla i familjen börjar bli ganska irriterade på varandra. Det är nog bra att vi återgår till jobb och dagis i nästa vecka. Tänk häromdagen kändes det som vi alltid kunde vara hemma.

Beror förändringen på vädret? Eller kanske på att vi mentalt börjar ställa in oss på att återgå till vardagen?

Vi har varit lediga i drygt en månad. Undrar hur det skulle varit om vi hade varit hemma hela sommaren.

Sura männsikor - Usch

Åhh vad jag hatar sura människor. Självklart ok ibland. Men inte denna trista sura attityd för att, ja jag vet inte för vad egentligen.

Gör mig tokig.

Önskar jag kunde strunta i det. Men mitt humör blir kört i botten och jag tappar sugen.

Vem vill köpa en bättre begagnad potta?

Vi håller på att rensa ut barnsaker vi inte längre har behov av. En hel del bra saker jag gärna själv skulle köpa. Eftersom vi annonserade ut sakerna och hade "plats över" i annonsen slängde vi även med en sittring och en potta.

Kan ni tänka er, de i min värld bra sakerna ringer ingen på. Men sittringen och pottan har vi fått sålda. Vem åker en bit ut i förorten - den ena åkte kommunalt vilket fram och tillbaka lär ta över en timma - för att köpa en begagnad potta?

Märligt tycker jag...

Snigelhjärna & ångest

Borde ta tag i lite jobb. Lovat leverans senast i morgon. Hela kroppen stretar emot. Hjärnan är satt på viloläge. Det är ju faktiskt semester. Fast så funkar det inte riktigt i konsultbranschen. Vissa saker måste göras. Och återigen. Vissa saker går fortare att göra än att förklara för någon annan. Eller..?

En oro som kryper i kroppen. Lätt ångest. Beror det på att jobbet gör sig påmint? Eller är det så enkelt att jag rört på mig för lite? Då brukar oidentifierabara olustkänslor dyka upp. Ganska märkligt. Jag som definitivt inte är någon träningsmänniska. Men har märkt att en springtur brukar skingra tankarna och ge inre lugn.

Mot skogen!

Ett stund av lycka

Ett par minuter. Bara vi två. Jag håller armen om dig och vi pratar. Bara vi två. Mysigt.

Det är 5-åringen och jag. Hon har slagit sig och passar på att gråta lite extra tror jag. För att bli ompysslad och få uppmärksamhet. Det får hon. Hon njuter. Jag njuter. Det känns underbart!

Jobbet knackar på

Har fått ett par jobbmail som måste åtgärdas. Känns väldigt jobbigt att ta tag i. Men det är väl ett tecken på att jag till slut lyckades koppla av. Första semesterveckan jobbade jag mer än jag var ledig. Utan problem. Nu som sagt väldigt segt att ta tag i mindre sak.

Jag som nästan längtade tillbaka till jobbet häromdagen. En kort stund. När ungarna var mer än intensiva. Fast det var nog snarare bort från dem jag längtade. Lite egentid. Utan familj.

Mitt barn är ett sockermonster!

Idag hände det igen. Sockermonstret kröp fram.

När 5-åringen äter för mycket socker blir hon jätterolig. Ett tag. Hon får sjukt mycket energi. Duracellkaninen släng dig i väggen! Hon blir jätteglad. Kan vara hur rolig som helst. Ett tag.

Sen blir hon ett monster. Inte varje gång men ofta. Hon blir arg. Nästan okontaktbar. Snacka om blodsockerfall.

Behöver jag säga att vi är restriktiva med socker i vår familj. Det var vi redan innan upptäckten av sockerfenomenet men nu än mer.

Någon annan som har samma erfarenhet?

Tokig på mina barn!

Jag blir tokig på mina barn. Inte alltid. Men faktiskt av och till. Vid maten är det till.

Ett tag var de väldigt pappiga. Det kändes sisådär. Önskade att det var jag som var populär.

Nu är jag populär. Bland annat bråkar de om vem som ska sitta bredvid mig när vi äter. Egentligen tycker jag att vi ska ha bestämda platser men för husfridens skull (kortsiktigt jag vet) bestämde vi att de får turas om att sitta bredvid mig. Sen att jag sitter i mitten. Då sitter ju båda bredvid mig.

Nu sitter jag i mitten. Bredvid mig sitter två som tävlar om min gunst. Klänger på mig. När middagen börjar närma sig sitt slut ligger de mer eller mindre i knät på mig. Samtidigt som de pratar oavbrutet. Jag blir tokig. Ge mig min privata sfär tillbaka! Och egentligen tror jag faktiskt inte ens att de gör det för att de vill vara nära mig - bara för att de tävlar om allt. Nu tävlar de om mig.

Från och med imorgon har vi bestämda platser igen. Jag sitter mittemot barnen.